I val efter val slås nya rekord i kampanjkostnader i USA. Ibland handlar det om helt absurda summor som investeras i valkampanjer. Tidigare var det framför allt presidentvalen som drog iväg i kostnader, men på senare år har vi sett samma utveckling även i lokalval. Det finns flera förklaringar till detta, här presenterar vi några av dem och vad vänsterns svar kan vara.
Grunden i en amerikansk valkampanj är ofta en kombination av personal- och kampanjkostnader. Det amerikanska partisystemet skiljer sig markant från det svenska. Demokraterna och Republikanerna fungerar inte som partier i svensk bemärkelse, de har inte samma upparbetade strukturer för att stötta kandidater genom hela kampanjprocessen. I stället är det kandidaterna själva som bygger upp sina kampanjorganisationer och anställer egen personal, ofta i form av mycket dyra konsulter.
Detta skapar ett ryckigt system, där konsulter hoppar från kampanj till kampanj och långsiktiga organisationer sällan byggs upp kring de folkvalda. Resultatet blir att kampanjerna blir dyrare och mindre hållbara över tid.
Valmetoderna i sig är också kostsamma. Amerikanska väljare kontaktas genom en mängd olika kanaler. Kampanjer försöker ofta mobilisera frivilliga för dörrknackning och direktkontakt, men det är långt ifrån alltid framgångsrikt. I brist på frivilligorganisationer skickas i stället mängder av brev till registrerade väljare, i en omfattning som saknar motsvarighet i Sverige. I ett jämnt och hårt primärval kan en enskild väljare få uppemot tio direktadresserade brev från samma kandidat.
Till detta kommer kostnader för annonsering, på tv, i sociala medier och på andra plattformar. Allt måste nå ut samtidigt, överallt.
Super-PACs och kampen mot vänstern
Men dessa kampanjmetoder är inget nytt. Det som verkligen drivit upp kostnaderna de senaste åren är inflödet av pengar från externa aktörer. Mäktiga intressen med enorma resurser har satsat stort på att stoppa vänsterkandidater. Centralt i detta är de så kallade Super PACs, politiska aktionskommittéer som samlar in och fördelar stora summor pengar till kandidater som driver deras agenda.
Ett tydligt exempel är AIPAC (American Israel Public Affairs Committee), som de senaste åren har pumpat in pengar i kampanjer till stöd för pro-israeliska kandidater. Särskilt har man riktat in sig på att utmana sittande demokratiska politiker som uttryckt stöd för palestinska rättigheter. Två uppmärksammade fall är Cori Bush och Jamal Bowman – båda medlemmar i den progressiva gruppen The Squad i representanthuset, som förlorade sina primärval inför kongressvalet 2024, efter att ha utsatts för massiva kampanjer finansierade av AIPAC-stödda Super PACs.
Vänsterns svar på dessa ekonomiska muskler har varit en strategi byggd på så kallade ”small donors” – små, individuella bidrag från vanliga människor. Genombrottet kom i Barack Obamas presidentvalskampanj 2008, mycket tack vare den tekniska utvecklingen som möjliggjorde enkel och snabb mobilisering online.
Bernie Sanders tog detta ett steg längre i sina presidentkampanjer och gjorde gräsrotsfinansiering till ett signum för vänstern, tillsammans med kravet på full transparens. Det finns också flera lagförslag, med brett stöd, som syftar till att begränsa eller förbjuda pengar från Super PACs i valkampanjer.
Vi har tidigare skrivit om primärvalet i Maine, där Graham Platner kandiderar i ett demokratiskt primärval med cirka 400 000 röstberättigade, att jämföra med ett riksdagsval i exempelvis Östergötland. Efter bara två månader har Platners kampanj samlat in fem miljoner dollar, motsvarande cirka 50 miljoner kronor. Som jämförelse ligger en regional valbudget för de mindre svenska partierna i ett helt val runt två miljoner kronor.
Men går det då att köpa ett val i USA? Både ja och nej. I fallen med Cori Bush och Jamal Bowman spelade de enorma ekonomiska resurserna en avgörande roll. Och för okända kandidater utan partistöd är pengar ofta en förutsättning för att alls kunna delta.
Organisering som motkraft till pengarna
Men det är här som organisationer som Democratic Socialists of America (DSA) har visat på ett alternativ. DSA har byggt långsiktiga strukturer för att driva kampanjer, med institutionell kunskap och strategisk erfarenhet. Det har visat sig vara ett starkt vapen – ofta starkare än pengar.
I områden där DSA är välorganiserade har det visat sig mycket svårt att besegra deras kandidater, även med stora resurser. Ett färskt exempel är hur Zohran Mamdani nyligen vann primärvalet till borgmästare mot etablissemangets kandidat Cuomo, trots att Cuomo hade ett ekonomiskt övertag.
Det vi ser är att pengar fortfarande är en mäktig kraft i amerikansk politik – men att den fått en värdig utmanare i organisering. Med stark rörelsebas och gräsrotsengagemang har det gång på gång visat sig att människor, tillsammans, kan vara mäktigare än pengar.
