Sedan Zohran Mamdani vann borgmästarvalet i New York i november förra året har många försökt förklara hans framgång och dra slutsatser om vad den svenska vänstern kan lära sig. Ofta handlar förklaringarna om genomslaget i sociala medier, hans personlighet, den skickliga kommunikationen eller de smarta strategerna bakom kampanjen.
Alfred Hjelmhammar ansluter sig i DN till diskussionen och argumenterar för att den svenska vänstern har något att lära av den vänsterpopulism som varit framgångsrik på andra sidan Atlanten. Det ligger mycket i det. Men det finns samtidigt en risk att dra fel slutsats av det som har hänt i New York.
För Zohran Mamdanis seger går inte att förstå främst som resultatet av en ny politisk kommunikationsstrategi. Den går ännu mindre att kopiera genom att bara hitta rätt tonläge, rätt konfliktytor eller rätt personer framför kameran.
Bakom segern finns något betydligt större: många års organisering.
De senaste åren har jag försökt leva i två parallella politiska verkligheter. Med ena foten i svensk lokal- och regionalpolitik och den andra i Democratic Socialists of America i New York, DSA. Så ofta jag kunnat har jag varit på plats och kampanjat för DSA:s kandidater. Som bosatt utanför USA kan jag inte bli medlem, men jag har deltagit på interna nominerings- och diskussionsmöten och har kontinuerlig kontakt med vänner och organisatörer på alla nivåer i rörelsen.
Från det perspektivet framträder en betydligt mer komplex bild av varför vänstern växer i USA i allmänhet och i New York i synnerhet.
Det hela tog fart med Bernie Sanders presidentvalskampanjer. En ny generation människor politiserades, utbildades och fick erfarenhet av att organisera andra. Många av dem sökte sig till DSA. Organisationen växte och började samtidigt systematiskt utveckla metoder för dörrknackning, politisk skolning, rekrytering, kandidatbygge och organisering.
Sedan dess har DSA använt valrörelse efter valrörelse till att bygga organisationen starkare. Valen är viktiga för att vinna politisk makt, men de används också för att rekrytera människor, utbilda nya organisatörer och skapa strukturer som finns kvar när vallokalerna stängt.
Det är här jag tycker att diskussionen om vänsterpopulism ofta missar det viktigaste.
Om vänsterpopulism betyder att tydligt beskriva konflikten mellan vanliga människors intressen och en ekonomisk elit, att tala enkelt om människors vardagsproblem och att våga lova konkreta förbättringar, då finns det mycket att lära av Mamdani.
Men populism kan inte reduceras till ett sätt att prata.
Utan organisering riskerar den att bli ännu en kommunikationsmetod uppifrån. En skicklig politiker säger sig företräda ”folket”, några strateger hittar de rätta budskapen och väljarna förväntas ge sitt stöd på valdagen.
Det är nästan motsatsen till det som hänt i New York.
För en socialistisk rörelse kan människor inte bara vara mottagare av politiska budskap. De måste själva bli politiska aktörer. Folket kan inte bara vara ett ord i retoriken. Folket måste organiseras.
Det är därför Mamdanis kampanj är så intressant.
Hans roliga TikTok-filmer, snygga grafiska profil och mycket skickliga kommunikation var viktiga. Men de fungerade som förstärkare för något som redan fanns: en politisk rörelse med förmåga att mobilisera människor i enorm skala.
När kampanjen var över hade omkring 100 000 människor deltagit som volontärer och tre miljoner dörrar hade knackats. Fältarbetet byggde på erfarenheter som utvecklats inom New Yorks DSA under närmare ett decennium.
Det förändrar också hur man ska förstå ordet kampanj.
Dörrknackningen handlade inte bara om att leverera ett budskap från kandidaten till väljaren. Människor som kom till en dörrknackning kunde nästa gång ta ansvar för andra. Volontärer blev organisatörer. Väljare blev aktivister. Kampanjen växte därför inte bara genom fler väljarkontakter, utan genom att människor hela tiden rekryterade och organiserade nya människor.
Det är en mycket gammal socialistisk idé i modern tappning.
Amerikansk politik har länge präglats av enorma mängder pengar. Mamdanis och DSAs kampanjer har visat att pengar inte alltid behöver avgöra. Mot ekonomisk makt går det att ställa organiserad människomakt.
New York Post beskrev under valrörelsen DSAs aktivister som kampanjade för Mamdani som en socialistisk armé. Det var förstås tänkt att skrämmas. Men bakom formuleringen finns faktiskt något viktigt.
En organiserad rörelse är en form av makt.
Första gången jag träffade Zohran promenerade vi en eftermiddag genom Astoria Park i hans hemdistrikt i Queens. Det var flera år innan han blev en internationellt känd politiker. Redan då talade han om betydelsen av att bygga en stark politisk rörelse av människor om det skulle bli möjligt att inte bara vinna val, utan också genomföra socialistisk politik.
Det är i den rörelsen Zohrans verkliga politiska styrka finns.
Det finns självklart avgörande skillnader mellan det svenska och amerikanska politiska systemet. Vi ska därför vara försiktiga med att importera amerikanska kampanjmodeller rakt av.
Men det finns en erfarenhet som är betydligt äldre än både TikTok och modern politisk populism och som fungerar lika bra i New York som i Sverige: Vill man förändra samhället måste människor gå samman och organisera sig.
När jag nu är aktiv i den svenska valrörelsen känner jag igen mycket av det jag upplevt i New York. Det finns samma känsla när människor samlas för att knacka dörr i Tensta eller Berga i Linköping som när vi samlas i Brooklyn eller Queens.
Och människor vill i grunden ungefär samma saker. De vill ha trygga jobb. De vill kunna betala hyran. De vill ha bra och billig mat. De vill att välfärden ska fungera och de vill kunna unna sig något extra ibland utan att ekonomin rasar.
Vänstern behöver bli bättre på att prata om den verkligheten. Vi behöver tydligare konflikter, enklare budskap och större självförtroende. I den meningen har diskussionen om vänsterpopulism mycket att bidra med.
Men om lärdomen från New York stannar där har vi missat det viktigaste.
Mamdani vann inte därför att några strateger hittade ett smartare sätt att tala till människor. Han vann därför att en politisk rörelse under många år byggde förmågan att tala med människor, organisera dem och ge dem möjlighet att själva bli en del av förändringen.
Det är en betydligt mer krävande lärdom än att göra bättre kampanjfilmer.
Men det är också en mycket mer hoppfull sådan.
För den säger att politisk makt inte bara behöver tillhöra den som har mest pengar, störst medieutrymme eller dyrast konsulter.
Den kan också byggas av människor tillsammans.
Den här artikeln skrevs som ett svar på Alfred Hjelmhammars artikel i DN: Därför borde den svenska vänstern bli mer populistisk. DN har inte visat intresse för att publicera den, varför den publiceras här istället.
